|
Jag tror på frihet och broderskap,
men inte på jämlikhet.
Jag tror på släktenas arv av kultur,
på det trofasta levande minnet,
som hjälper oss tämja det vilda djur
vi alla bär gömt under skinnet.
Jag vet att var handling som här förs ut,
på ont eller gott, i skam eller ära
skall leva och verka till tidens slut,
jag vet att vi fått ett ansvar att bära.
(Sten Selander)
Whatever he does, he will not engage in the vain project of constructing a liberal doctrine. Indeed, if his inquiries have a practical aim (and they need not), it will be to protect the historical inheritance of liberal practice from the excesses of an inordinate liberal ideology.
(John Gray)
Tro mig, bara den som sett, kan förstå
att därinne finns klippor och floder,
det glimmar av tecken, som tränger sig på,
det lyser kring trons klenoder:
Sankt Johannes prolog uti Böckernas Bok
under svärdet, blodigt i spetsen,
och som varning ett kranium under ett dok
vis-à-vis den förborgade kretsen.
------
Vår förblindade värld utav lögner är full,
men den kraft som verkar i alla
skall en dag göra uppror för Sanningens skull
och med glädje till strid oss befalla.
(Bo Setterlind)
But now, splendidly, everything had become clear. The enemy at last was plain in view, huge and hateful, all disguise cast off. It was the Modern Age in arms. Whatever the outcome there was a place for him in that battle.
(Evelyn Waugh)
Minnet är oupplösligt förbundet med själva livet. När man vattnar rötterna, växer kronan. Det hör samman med att minnet är identitetsbärande. Människan utan minne vet inte längre vem hon själv är. Samma verklighet kan överföras till eller iakttagas i kollektivens liv: familj, släkt, bygd, klass, folk. Endast den som vet vem han är, har kraft och förstånd att handla på ett fruktbart sätt. Endast han låter sig inte manipuleras. Historien ger honom ett fäste utanför makthavarnas mediebrus. Därför är minnet frihetens grundsten, och den som vill beröva människorna deras frihet för att leda dem på en annan väg än deras egen, han skall alltid först angripa deras minne genom att förvränga bilden av det förgångna, så att det blir skuldbelagt. Då kommer människor att ta avstånd från minnet för att bli fria från skulden, och i samma ögonblick är de fångar hos makten.
(Christian Braw)
Many of our men of speculation, instead of exploding general prejudices, employ their sagacity to discover the latent wisdom which prevails in them. If they find what they seek, and they seldom fail, they think it more wise to continue the prejudice, with the reason involved, than to cast away the coat of prejudice, and to leave nothing but the naked reason; because prejudice, with its reason, has a motive to give action to that reason, and an affection which will give it permanence. Prejudice is of ready application in the emergency; it previosly engages the mind in a steady course of wisdom and virtue, and does not leave the man hesitating in the moment of decision, skeptical, puzzled and unresolved.
(Edmund Burke)
Och fast många kanske finner detta vara svårt att förstå, vill jag säga att penningarna gav mig mod och försåg mig med ytterligare skäl att vilja fortsätta...
Gubben med getterna var den förste som talade till mig och handlade emot mig som om jag varit min egen man, ett träd med egen rot. Och detta var guldets förtjänst. På villan hade jag varit brorson och arvinge, känd av alla och behandlad därefter, hur jag än skickade mig. Gubben kände inte mitt namn och min börd; jag var en flykting, kanske en ovanlig; och han hade den våren sett så många flyktingar, levande eller döda, att han inte frågade efter någon så länge de lät honom och hans getter vara i fred. Genom att ge honom guldmyntet hade jag för honom kommit att vara en människa lika honom själv, inte ett främmande föremål utan en med egen rätt, mot vilken han kunde göra gällande sin rätt och träda i byteshandel. Därför kunde jag hävda att penningarna gjorde mig till människa på visst sätt...
(Stig Strömholm)
– Jag har en känsla av att det inte finns mycket kvar, sade Jacob.
– Av vad?
– Av det som en gång gjorde Europa till Europa.
Klockorna slog i något av de otaliga kyrktornen, regnet plaskade mot gatstenar där Mozart en gång hade spatserat. De var i Gustav Mahlers stad, och Wittgensteins, och ingenting föll längre staden in.
– Jag har så svårt att bedöma sådan frågor, sade Hasse. Jag kommer från ett område, Norra Skandinavien, som egentligen aldrig har varit Europa, eller som alltid strävade emot. Det kom aldrig riktigt med i dansen.
– Jag tror du har fel. Alltsammans byggde på motsägelser. Perifera, negativt inställda, exklusiva randstater, som Sverige och Portugal, var viktiga delar av systemet. De behövde sina motbilder. Frihetoch centralism. Renässans och ortodoxi. Jag tror du har fel. Karolinerna vid Narva, råa krigare i en totalitär militärmaskin, var lika viktiga som Locke och Hume.
– Europa är då lika mycket hedarna kring Brunnbäcks Färja som kryptan härintill, där kejsarnas inälvor vilar i sina kopparkärl.
– Glöm inte att vi judar också är Europa. Vi är främlingar och utan oss hade denna världsdel knappast funnits till. Där har du den riktigt stora, den intressanta motsägelsen.
– Du har ingenting emot att jag tar en whisky till.
– Inte alls. Det är en lustig sak, som jag ofta har sett; att skandinaver alltid tar ett glas till när samtalet börjar bli intressant.
– Verkligen?
– Vad jag ville säga är att Europa i den mening du upplever det, till exempel i internationella organisationer, naturligtvis i väldigt stor utsträckning helt enkelt är ett uttryck för den judiska universalismen. Kort sagt, föreställningen att det finns en lag, som är viktigare, eller giltigare, än den regerande furstens vilja eller folkopinionen, som ju oftast är primitiv, och att den lagen gäller lika för alla. Under upplysningstiden förklär sig denna lag och kallar sig Förnuftet, under liberalismens epok kallar den sig De mänskliga rättigheterna. Men det fundamentala förblir hela tiden: föreställningen att det inte hjälper att ha makten för att ha rätten. Gud är en. Vem tror du det påståendet är riktat emot?
Ingen skall inbilla oss att det är Kristendomens sällsamma treenighetslära som är huvudmotståndaren. På sin höjd, under den hellenistiska judendomens glanstid, fanns frestelsen från gnosticismen, läran att det finns två gudar, en som står för värdena och en som har skapat denna värld som tycks motsäga den. Men den riktigt stora fienden är alltid något annat. Gud är en; det betyder inte heller en utmaningmot floddalarnas och källornas små gudomligheter. Ingen har någonsin lyckats göra slut på dem någonstans i världen, de riktigt små gudarna, larerna, de små vindpustarna genom heliga lundar, det svarta djupet i gamla, långsamt strömmande floder, allt sådant kommer för alltid att fånga blicken.
– Men var tusan är då huvudmotståndaren?
– Ser du inte det? De uråldriga tempeltornen, pyramiderna, byggda på ytor som hierarkiskt avtar uppåt, kungarna i sina fruktansvärda vilande gestalter med händerna stödda mot knäna, rakt utsträckta armar mot knän, eller med korsade gissel. Baalerna, de uråldriga skrovliga tornen, den till gudomlighet förklädda makten. Den makt som kan bygga pyramider, stapla stenblock med hjälp av ett maskineri av nakna och utmärglade kroppar. Staten som Gud. Det är det onda. Det är Den Andre.
– Då är den europeiska liberalismen i grund och botten ingenting annat än den judiska trosbekännelsen?
– Med en viss förenkling skulle jag säga att det är så. Utan den judiska universalismen och utan den judiska tron på värdets bestånd blir det inget utrymme kvar för det slags Europa. Det enda som blir kvar är Baalerna, Lenin, Nationen eller det här nya tricket som kallar Staten för Samhälle.
– Det är litet nytt för mig som resonemang, men om jag har förstått dig rätt är hela idén om en medborgarrätt mer än vanligt hotad i Europa nu. Men vad säger du om Kristendomen? Har inte Kristendomens galna paradox om Nåden någonting att betyda längre?
– Kristendomen har en enda svaghet. men en stor. Den handlar inte om denna värld utan om en annan. Det är den yttersta krisens religion, tillkommen under den allra mörkaste, blodigaste antika nergångsperioden. Där den börjar gälla, där finns det inte mycket kvar. Jag tror det kan komma en dag när den blir giltig.
(Lars Gustafsson)
Andrea Mantegna målade i Camera degli Sposi
i Mantua Gonzagafamiljens härkomst och ära.
I det nedersta vänstra bildfältet,
ledda av en blid trädgårdsmästare,
två stränga hundar, tyska doggar,
av den tunga typ som nu infördes i Italien.
De breda halsbanden med smidda nitar,
de ivrigt lyssnande öronen,
dessa på en gång nobla och giriga nosar,
det är Europa. Det är mitt hemland.
(Lars Gustafsson)
Tjugo släktled i seklernas rad
på frostiga socknars jord
vände om aftonen Biblens blad
och dröjde vid skriftens ord.
(Alf Henriksson)
I am in favor of cutting taxes under any circumstances and for any excuse, for any reason, whenever it's possible.
(Milton Friedman)
I årens skymning sänktes ungdomsstaden.
Där bodde vänner. Man blev skild från dem.
Tillbaka vrids ej tiden, vänds ej bladen
i livets bok -- men hjärtat hittar hem.
Än lyser lampan ung från mitt studentrum.
Med vårens stjärna brann den i förbund.
Jag samlar minnets strålar i ett centrum
som brinner av ungt liv och heter Lund.
(Hjalmar Gullberg) |